Den blåa diamanten / Голубой алмаз. Книга для чтения на шведском языке

VI

Doktor MerГ©ns RГҐd

I den eleganta villan vid Östermalmsgatan, som beboddes av direktör Morell, blev det morgonen efter balen stor uppståndelse.

När Lilly svimmade ringde Mary resolut på den elektriska knappen till tjänarnas rum – ursinnigt och länge.

Så försökte hon att själv lyfta sin unga fröken från golvet och upp i sängen, men detta kraftprov var henne för stort.

Hon kastade över henne täcket, som hon slet ur sängen och baddade hennes ansikte med kallt vatten.

Nu trädde ett par av betjänterna in.

“Hjälp mig,” sade Mary, “fröken Lilly har svimmat.”

De bestörta tjänarna visste inte hur de skulle bära sig åt.

”Nå!” sade Mary. ”Herre min, vad karlar är tafatta – du Jöns spring ned och tala om det här för direktörn, och du Adolf telefonerar efter doktor Merén – ögonblickligen och bägge två styr ni om, att jungfrurna strax kommer upp, så att vi får fröken i säng – så – så – rör på fötterna nu!”

Efter ett par minuter var hela huset i rörelse.

Jungfrurna kom instörtande[46 - kom instörtande – вбежать] – Adolf skrek i telefonen och direktör Morell for med en kanonkulas fart ur sängen och iförde sig det nödvändigaste av toaletten.

Uppe i Lillys sängkammare hjälpte de tillskyndande tjänstflickorna Mary att få sin unga fröken i säng och detta lyckades, men trots all vattenbegjutning återvände inte Lillys medvetande – de bäddade ned henne i sängen och fortsatte behandlingen.

Jungfrurna drog sig tillbaka och i samma ögonblick trädde Morell in, halvklädd och med den yttersta oro präglad i sitt ansikte. Direktören hade inte sovit på hela natten tack vare diamantstölden – först för en timme sedan hade det lyckats honom att få en orolig slummer.

Han störtade fram till bädden.

“Vad har hänt, Mary?”

Mary berättade sanningsenligt vad hon sett, men av det kunde intet slutas.

“Doktorn!”

“Adolf har telefonerat efter doktor Merén.

“Adolf!”

Betjänten infann sig.

“Var Merén hemma?”

“Ja, herr direktör.”

“Skulle han komma?”

“På ögonblicket[47 - på ögonblicket – сию минуту], herr direktör.”

“Gott – tack.” Så såg han ånyo på Lilly.

Hon hade förlorat varje spår av de rosor, som annars smyckade hennes kinder och dessa skilde sig nu knappast i färg från örngottet, på vilket det vackra huvudet vilade.