Den blåa diamanten / Голубой алмаз. Книга для чтения на шведском языке

Inkommen gick han oroligt av och an på golvet – handskarna kastade han i en stol – rocken och hatten på soffan och hela tiden mumlade han:

“Den där sabla Richter, den där sabla Richter!”

Till slut kunde han inte hålla sig längre utan gick fram till telefonen och bad om Richters nummer.

Notarien svarade strax.

“Det är Nilson – Torsten Nilson,” sade kandidaten. “Jo, hör du, jag återkommer till det vi talade om i kväll.”

“Ja, återkom du – men helst inom knytnävshåll och inte i telefon är du hygglig,” svarade Arthur Richter.

Därmed gav han Torsten Nilson en ytterst kraftig avringning i örat och avbröt samtalet.

Kandidaten rasade.

“Vänta du, min gosse,” sade han för sig själv, “min tur kommer väl förr eller senare – och då!”

Därpå tände han en cigarrett, lagade sig en ordentlig nattgrogg och lät sina tankar kretsa mellan två mänskliga individer – den ena av dessa var kvinnlig och bar namnet Lilly Morell, den andra var en man och hette Arthur Richter.

Torsten Nilson hörde till de människor, som inte tål att se framgång hos andra. Hans kärlek till Lilly Morell hade flammat upp en gång på ett kälkparti. Han hade tilltalats av den unga flickans friska väsen och okonstlade sätt samt bett att få styra henne på sin kälke. Hon avböjde emellertid då Richter var hennes kavaljer och kandidaten kände sig strax stött och ansåg sig ha blivit åsidosatt. Han gav hela tiden akt på Lilly och blev mer och mer uppbragt över att hon betraktade Richter med strålande blickar.

Det var detta, som gav stöten till att hans kärlek slog ut i full låga, till en förtärande eld[43 - kärlek slog ut i full låga, till en förtärande eld – любовь разгорелась в полную силу, превратилась во всепоглощающую страсть].

I det var nog inte kandidat Nilson mycket olika många andra – ty oftare än man tänker, är det just avundsjukan över andras lycka som tänder den första gnistan till en brand, som inte står till att släcka innan den förstört det bestående[44 - det bestående – существующее] och i stället skapat en skenlycka, som faller för första pust från livets allvar[45 - livets allvar – жестокая действительность].

Han var med få ord en dussinmänniska – och en dålig dussinmänniska.